Mitt 60-tal var i Liverpool, England. Det var en härlig tid i en sprudlande hamnstad som långsamt höll på att resa sig ur förödelsen efter andra världskriget. Stora delar av staden var inte uppbyggt igen efter Blitzbombningarna under 1941. Jag och mina bröder lekte ibland i sönderbombade ruiner, i hus där det saknades väggar och tak, och i utbrända kyrkor. Det var både skrämmande och spännande, vi hittade på massor med lek och historier om vem som hade bott i husen.

Liverpool på 60 talet var musik och fotboll. Musiken var the Beatles förstås. Alla i Liverpool utgav sig för att vara granne, släkt eller vän med någon av ”The Fab Four”. Ett av mina tidigaste minnen är när jag och min mamma fastnad i ett skrikande hav av tonårstjejer när jag var cirka 4 år gammal. Det var en lördag eftermiddag utanför Liverpools tåg station på Lime Street. Vi var ute för att handla. The Beatles skulle just anlända med ett tåg från London och gatorna var sprängfyllda med hysteriska tonåringar. Jag var liten, och blev rädd i den pressande folkmassan. Jag hade bara en svag uppfattning om vem The Beatles var. Min mamma lyfte upp mig och knuffade en ilsken väg åt oss ut ur publikhavet. ”Bloody Beatles!!” mumlade hon för sig själv. När jag blev bara lite äldre tyckte jag förstås jättemycket om The Beatles, speciellt John.

Jerry and the Pacemakers var en annan grupp från Liverpool. Deras legendariska låt ”You’ll Never Walk Alone” blev Liverpools fotbollslags motto. Sången spelas fortfarande upp idag efter alla Liverpools matcher, och supportrarna på Anfield Road sjunger med i en mäktig allsång. När jag hör låten idag får jag samma rysningar jag fick som liten flicka. Då satt på min pappas axlar när han stod i folkhavet på Anfield, och vi sjöng och hejade på vårt älsklingslag…

– LIVERPOOOOOOL!!!!!

Vi är en irländsk familj, som så många andra i Liverpool, staden som skämtsamt kallas ibland för Irlands andra huvudstad. På väggen hemma hängde ett litet porträtt på påven, och ett stort porträtt på hela Irlands stolthet under tidig 60-tal – President John F. Kennedy. När han mördades 1963 minns jag att både min mamma och pappa grät. Min mamma hängde svart band runt tavlan på väggen. När Churchill dog tittade vi på hans begravning på TV. Jag satt då i min pappas knä, min pappa som hade genomlevt ett krig som han aldrig kunde glömma. Vi kollade tyst på den suddiga sändningen av begravningskortegen. Hela England stod still.

60-talets barn i England var den första TV generation. Vi kollade in de senaste poplåtarna på Top of The Pops varje torsdagskväll. Vi tittade på Monty Python trots att våra föräldrar förbjöd det på grund av ”oanständiga” skämt. Vi skrämdes av nyhetssändningar om Vietnamkriget. Flickan som sprang naken med kroppen brinnande av napalm var en bild som fastnade i näthinnan för livet. Hon var i min ålder. För första gången i historien kunde ett krig visas upp i realtid på TV. Andra sidan av världen fanns här, i vårt vardagsrum.

Andra normer rådde på 60 talet. Folk rökte på bussar och på biograf, överallt luktade det cigaretter. Våra lärare skrämde oss, hånade oss och slog oss i skolan. Barn skulle synas men inte höras. Huset vi bodde i var kallt och fuktigt på vintern. Men ändå var 60 talet en härlig tid att vara barn, och att vara barn i Liverpool bjöd på många spännande sinnesintryck. Det fanns en känsla av att allt var möjligt, och att allting skulle bara bli bättre.

Andra sidan av rymden fanns i vardagsrummet också. Vi tittade på mycket science fiction. Mina bröder och jag försökte bygga en tidsmaskin av en rostig cykel och annat skräp vi hittade i utbombade byggnader. Min första kärlek var den snygga hjälten Captain Kirk i Star Trek. Ett annat tillfälle då hela världen stod still var när månlandningen sändes på tv i juli 1969. Jag var 10 år gammal och jag ville bli en astronaut. Eller en hippie.

Längre ner på vår gata bodde en tonårstjej som jag tyckte var såååå snygg. Hon var en perfekt flower-power förebild. Hon väntade vid samma bushållsplats som mig varje morgon när jag skulle till skolan. Hon bar alltid en lång färgglad klänning, hade långt vackert hår, långa halsband, ibland en stor hat, ibland blommor inflätade i håret. Hon hade en pojkvän som såg ut som Jimi Hendrix. Hon var cool. Jag ville se ut som henne.

För mig var Liverpool definitivt ”The Place To Be” under sextiotalet.

Esther O’Hara