Mitt 60-tal var mestadels grått. Ingenting jag minns som var kul, färgglatt eller ens uppiggande. Jag slog mig blodig när jag cyklade omkull med min cykel, det minns jag, jag var nog tio år då, alltså sent 60-tal. Fick inte bada på två veckor, kändes som om halva sommaren gått åt helsike.

Mamma hade ett hår som man numera bara ser på gamla filmer från 60.talet. Hur orkade hon? Varje dag tuperades det och sprayades… Sedan sminkades ansiktet. För man kunde inte gå ut utan att vara sminkad. Dessutom minns jag när hon hoppade höjdhopp över stenmuren mellan museet och veterinärinrättningen, detta borde varit ca 1968, i kjol och vita pumps med höga stilettklackar. Mamma var fena på att springa med stilettklackar, det visste alla, men att hon kunde hoppa…! Vår jycke hade sprungit in i veterinärinrättningens rasthagar (med hästar i) på andra sidan, inte bra. Nå, han infångades utan att något hade hänt, men mamma, hon mindes höjdhoppet hela sommaren, hon fick ett gigantiskt blåmärke på ena knäet som hon slog i stenmuren vid hoppet.

Idag lufsar jag ofta omkring på loppisar och liknande och ser med en rysning att 60-talsprylarna fullständigt väller fram! Jag kan inte förstå detta? Vad var det som var så himla fantastiskt?? De hysteriska pepitarutiga byxorna? De gråmelerade tapeterna (Ja ALLA tapeter var grå!), stringhyllorna? Eller, det allra värsta av alltihopa; de danska designade möblerna!!! Allt skrikandes 60-TAL!!! Och allt inger mig med en känsla av ren och grå tristess…

Min egen uppfattning om varför 60-talet är så poppis är att det var nu 40-talisterna blev vuxna och bildade familj, skaffade, och inredde sina första lägenheter/hus. Egentligen samma fixering som man har för 50-talet, då 40-talisterna var unga, de första tonåringarna osv.

Vi andra, vi lever i 40-talisternas svallvågor, grått och trist. Vi tvingas återuppleva svunna tider som saknar både charm och färg.

Men som sagt, detta är ju MIN åsikt och jag är ju ändå bara en sen 50-talist!