När den socialdemokratiske riksdagsmannen Birger Andersson från Tidaholm 1961 fyllde 60 år kom många kända personer på uppvaktningen. Birger var gift med min moster Karin.

Att komma på samma kalas som Sveriges statsminister Tage Erlander var naturligtvis stort för mig som då var12 år.
Han var lång, så jag var ju tvungen att se upp till honom i dubbel bemärkelse, men mest för att han var så enkel och inte det minsta högmodig. Han hade t.o.m. tid att byta några ord med mig.

Tage kom tillsammans med riksdagsman Ingemund Bengtsson och två gubbar till i Ingemunds vita PV. Att se landets statsminister kravla sig ur bilen var en härlig syn som jag aldrig kommer att glömma.
I bjärt kontrast till Tages ankomst står landshövdingens besök. Han kom i sin stora amerikanare med registreringsnummer R1 och privatchaufför som öppnade dörren. Min moster gick ut för att även bjuda in chauffören som satt kvar i bilen. Han tilläts dock inte av landshövding Bertil Fahlenius att följa med in på dylika besök och trots min mosters vädjan vågade han inte ens gå in och ta en kopp kaffe i köket!

En tillbakablick till 60-talet, då titlar fortfarande spelade stor roll och då det var väldigt tydligt vilken socialgrupp man tillhörde visar nog att Tage Erlander var ett lysande undantag. Landshövdingens beteende var nog snarare regel över hur makten oftast såg ut.

Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed förklarade 1967 i sitt välkomsttal till personalen att han kommer att säga du till alla. För dagens ungdomar är det nog svårt att föreställa sig vilken revolution det ansågs vara. Vid den tiden tilltalades överordnade vanligen med titel och underordnade med
ni eller han/hon alternativt personens namn.

Vi som levde med titelsamhället får nu åter uppleva att ungdomar i serviceyrken börjar nia oss. För egen del blir jag besviken och inser att vi varit dåliga på att berätta för dem vad niandet stod för. Visste de det skulle de genast säga du!

/Ulf Nordh